... än.
Ne, det kan man verkligen inte påstå.
När jag sprang VårRuset -12 så kom jag in på strax under 30 min (Ca 6 min/km mao). Men jag är ganska nöjd ändå med tanke på att Myran föddes för 5 månader sedan.
Mitt mål framöver är Sthlm maraton, men innan dess ska jag beta av midnattsloppet (får bli nästa år) och halvmaran.
Men så ska ni veta (mest Elin) att jag kanske "råkar" glömma mina mål.. påminn mig inte då. Det finns anledning till att jag glömt :p
Att laga storkok till Myran gör mig löjligt glad. I den här grytan skådas laxgryta med potatis, morot, tomat, mango och en skvätt curry.
My älskar verkligen sina syskon. När hon är ledsen blir hon snabbt glad om Freja eller Vince kommer i närheten.
Och Vince älskar verkligen sin lillasyster. När han hör henne på morgonen kommer han inspringande till henne.
Den här lilla damen har haft en tuff dag. Tidig morgon (05.45 väcktes stackarn), lite sömn och två sprutor på det. Men växer, det gör hon! 7.1 kg och 65 cm söt bebis.
Idag gick jag och Freja på Öppet hus. Vecka 33 börjar hon förskoleklassen. Det är snart. Alldeles för snart. Och varje dag hoppas jag att rektorn från vårt första val ska ringa och säga att vi fått plats. Men det händer inte.
Öppet hus alltså och Freja var glad. Hon ville börja på en gång. Själv var jag bara skeptisk...
Klockan 05.50 var alla uppe idag. Vi skulle lämna in bilen på verkstan. och eftersom att bilen lämnades in så åkte vi buss hem. Det är första gången för Vince (vad jag kan minnas) och första för Freja (vad hon kan minnas). Myran hängde liksom bara på och tyckte ingenting.
Ha! Inte jag! Jag har sjuk träningsvärk sedan i söndags. Nej nej. Vince och Freja fick lite träning. Vi tog sparkcykel till fsk. Vince var ganska så svettig i pannan när vi kom fram.
Precis så tänkte jag. Och Myran skulle få premiärtur i sittdelen.
Vi gör oss snabbt i ordning och knallar ut. Precis då faller första regndroppen.
Tråkigt.
Så jäkka tråkigt.
Myran hann somna i vagnen innan vi for ut. Vi kan väl lika gärna hänga här på altanen då.
Som sagt; så jäkka tråkigt.
Kolla in!
Jag får ju typ ångest!
Myran börjar växa ur liggdelen. Bebis är snart ingen bebis längre!
För er som hissar intresseflaggan och tycker lite synd om mig (Ja, jag söker lite tröst), så har jag tappat mitt tårtflow.
En tårta till Kottens babyshower stod på schemat och det blev inte alls som jag tänkt. Halva tårtan gjordes om och inte blev jag nöjd heller. Det slutade med att jag tog alldels för mkt fondant så att det inte räcker till lördagens tårta. Och lördagens tårta har jag noll ideér till. Det har liksom aldrig hänt förut.
Så det så.
Idag satt jag på gymnastiken och såg på hur min dotter gjorde kullerbyttor och gick balansgång. Hon fuskar när ledaren inte ser. Springer förbi sina gymnastikvänner bara för att vara först. Hon kommer inte att ha någon större framgång, har jag märkt.
Myran tappade nappen i sömnen och jag stoppade in den när hon började gnälla och gny efter den.
En flicka ropade "pappa, pappa" och vinkade. Pappan satt djupt försjunken i sin telefon och märkte inte när hon ropade.
Jag började se mig om.
Vi var fem föräldrar. Två av dem satt och pratade i telefonen, den ena så högt att det ekade i salen. De andra två satt med telefonerna i handen. De kanske skrev något jättelångt och viktigt jobbmail, vad vet jag?
Det satt en pojke här också och spelade någon form av spel på en Ipad. Han såg ut att vara runt 3. Min treåriga son spelar också på plattan någon gång i månaden, men kan inte hantera den så avancerat som de flesta andra barnen. Många gånger har jag fått höra fyraåringar på mitt jobb utbrista "jag fick en egen ipad i present!" eller "jag fick en ipad för nu har jag slutat med nappen!" Och allt för många gånger har jag sett föräldrar hämta sina barn med luren vid örat. De kommer in utan att omfamna sina barn eller fråga hur dagen varit. In, ut bara. Samtalet är viktigast.
Freja vinkade och jag vinkade tillbaka. En flicka hade satt sig i ett hörn och blev tröstad av en annan ledare. Ingen förälder reagerade. Ingen förälder tittade upp ur sina telefoner eller lutade sig fram. Hon kanske kom ensam?
Vad är det som är så viktigt att det inte kan vänta tills barnen lagt sig och du har tre timmar dötid innan du själv ska sova?
Mina barn är i allafall viktigast i mitt liv. Du borde kanske ta ett steg tillbaka och prioritera om lite i ditt liv.
