Idag satt jag på gymnastiken och såg på hur min dotter gjorde kullerbyttor och gick balansgång. Hon fuskar när ledaren inte ser. Springer förbi sina gymnastikvänner bara för att vara först. Hon kommer inte att ha någon större framgång, har jag märkt.
Myran tappade nappen i sömnen och jag stoppade in den när hon började gnälla och gny efter den.
En flicka ropade "pappa, pappa" och vinkade. Pappan satt djupt försjunken i sin telefon och märkte inte när hon ropade.
Jag började se mig om.
Vi var fem föräldrar. Två av dem satt och pratade i telefonen, den ena så högt att det ekade i salen. De andra två satt med telefonerna i handen. De kanske skrev något jättelångt och viktigt jobbmail, vad vet jag?
Det satt en pojke här också och spelade någon form av spel på en Ipad. Han såg ut att vara runt 3. Min treåriga son spelar också på plattan någon gång i månaden, men kan inte hantera den så avancerat som de flesta andra barnen. Många gånger har jag fått höra fyraåringar på mitt jobb utbrista "jag fick en egen ipad i present!" eller "jag fick en ipad för nu har jag slutat med nappen!" Och allt för många gånger har jag sett föräldrar hämta sina barn med luren vid örat. De kommer in utan att omfamna sina barn eller fråga hur dagen varit. In, ut bara. Samtalet är viktigast.
Freja vinkade och jag vinkade tillbaka. En flicka hade satt sig i ett hörn och blev tröstad av en annan ledare. Ingen förälder reagerade. Ingen förälder tittade upp ur sina telefoner eller lutade sig fram. Hon kanske kom ensam?
Vad är det som är så viktigt att det inte kan vänta tills barnen lagt sig och du har tre timmar dötid innan du själv ska sova?
Mina barn är i allafall viktigast i mitt liv. Du borde kanske ta ett steg tillbaka och prioritera om lite i ditt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar