Igår och imorse

Igår fyllde jag 25 barre. Halvvägs till 50!

Jag fick en kitchen aid av gubben och barnen. Jag blev så lycklig att jag och Freja ställde oss och bakade bullar på direkten. Sen kom gubbens syster, Phille, bror, pappa med tant och Chrille. Det blev mycket bullätande igår, med andra ord.

Gubben och Freja hade bakat en tårta. Med choklad. Jag äääälskar choklad!

Imorse blev Virre så här vacker. Mitt mammahjärta gick sönder lite grann, men Virre var uppe på samma ställe som han trillade ifrån lika snabbt. Han skulle krypa ner från vår barnfotölj men föll lite olyckligt på en stapelmugg och träffade självklart kanten med lilla nosen.



1 år sedan

För ett år sedan såg jag ut så här och det var beräknad födelse på lilla Loppan. Nu kan man ju faktiskt se att det ligger en 4355grams klump därinne:) 

Men dagen passerade och fler dagar därefter. Men snart fyller vår fina underbara prins 1 år. Det är så att jag blir lite tårögd och gråter en skvätt. Jag förstår inte vart tiden har tagit vägen.

När jag tänker tillbaka så blir jag lätt sugen på ännu ett barn. Inte för att ha en unge hängandes vid bröstet, bli nerkissad och inte att få sova på natten, utan för att känna att jag kan ge liv. Det är en helt otrolig känsla och det sticker lite i magen av att veta att jag inte kommer göra det en gång till. Jag är verkligen klar, KLAR, med barn. Det blir inga fler här hos oss! Och det beslutet är vi väldigt nöjda med.

Vi har ju redan två underbara. Den ena mer vild än den andra. Jag är så otroligt glad över vår vilding och vår ovilding. Vår prins och prinsessa.


17 dagar innan Virre föddes.



Virre kan

Vince kan gå. Fast egentligen inte. Jag tycker att man går när man hellre går än kryper. Eller gör dessa två ungefär lika mycket. Vince går några steg här och några steg där, men väljer att krypa eftersom att det går fortare. Och blir han för exalterad går det kanske lite för fort och han sätter sig eller trillar på alla fyra.

Vi kan väl säga att han halvgår.

fler bilder

 Nä. det här är dom sista bilderna ni får. Jag orkar inte mer. Kanske för att jag bara sovit 2 timmar sedan jag vaknade i tisdags klockan 7. Så ni får vara nöjda ändå. Vi hade i alla fall sjukt mysigt. Har jag kanske sagt det? Minnet sviktar på äldre dagar. (Snart fyller jag ju tant)
Vi kunde se delfiner från altanen. Det var häftigt att se! Och så var det nog lika mycket sol som regn. Man ska inte klaga, det hade kunnat vara värre.

Landskapet är underbart att se på. Vilka höjder det är! På väg hem låg jag och tittade ut genom fönstret och tänkte "Å, vilka underbara stigar man kan gå på här", "Å vad roligt att åka pulka här nerför!" "Nä fy fan vad omstädigt att ta sig upp till det huset. Och till det. Och till det! Hur tar man sig dit! Här skulle aldrig jag kunna bo!" , "Fy fan för att vara får i den där hagen!"

Nä. Det är nog liiite liiite bättre i Sverige. Mer ständigt, billigare och finare väder.

Hasse och Freja pratar om livet

Och farmor och Virre har mysigt



Freja fick massa godis av farmor och Hasse!

                                            Borta...                                               ... Tittut!





Hemma

Nu är vi hemma! Klockan 4 i morse låste vi upp ytterdörren och kände  "borta bra men hemma är då fan ändå bäst".

Det blir en bildbomb del 1, men bilderna gör inte Norge rättvisa.



Det här är Norge!







 











Multimedia message

Vi är i Norge. Pissväder har det varit ända sedan vi kom hit. Gummistövlar, galoonkläder och såpbubblor på altanen. Men idag har det varit sol och varmt! Fram med blekfisbenen, fram med tjockmagen. Det är ingen som känner mig ändå. I Norge får man tjocka på sig mer. Äta Nugatti på frukostmackor, äta choklad på kvällen trots att dom kostar 34 spänn. Imorgon ska jag köpa ostbågar bara för att jag aldrig äter det annars. Och på lördag kommer svärmor och Hasse. Vi längtar allihop!
Nu ligger ungarna i sängarna, gubben är och fiskar. Jag har dragit fram blekfisbenen och tjockismagen igen och sitter på altanen. Läser "Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer med en cigg i handen. Det är sällan det också.
Tänker tillbaka till första gången jag var här. Med bebis Freja, gubben och Elin. Det var mysigt. Nästa gång blir det kanske med Philip som lär mina barn franska. Det skulle jag tycka om.

Vi hörs.

Hemma

 Vi kom hem igår efter 12.5 timmar i bil. Virre tröttnade när vi kom till Enköping och blev väldigt glad när bilen stannade och han fick syn på pappa.
Det blev inte så många bilder, men lite skrammaldes ihop.

Begravningen var underbar. Virre var på toppenhumör och flörtade hejvilt med raden bakom.
I början spelades "mio min mio", en trudelutt som jag alltid älskat och så spelades "Vem kan segla förutan vind". Då brast det för mig. Den sången har jag i stort sett sjungt på varenda kväll sedan Freja föddes. Nu får den sången plötlisgt en mycket större mening än att "bara" natta barn!