När man shoppar...

... är man så här söt.

5e vabdagen

Första dagen var  mysig.  Andra likaså. Ja hela veckan egentligen. Fast de senaste 2 dagarna har både hon och jag klättrat på väggarna. Och ni må tro att hon var arg när hon inte fick gå till förskolan idag heller.
Men med lite äpple som muta gick det över. Och så satte vi oss ner för att rita. Bolibompadraken pryder hennes papper.

Jag ville haffa den snorungen

Vi hade flyttat och jag gick min första skoldag i klass 4. När jag sitter och kissar låser en av pojkarna upp toalettdörren. jag ilsknar till och därefter vågar de inte göra något mer.
Jag har alltid varit omtyckt i skolan, men just sådana händelser sitter ändå kvar.
En skolgång ska vara rolig och man ska känna sig trygg med att gå till skolan.

I ett par dagar har min dotter kommit hem från skolan och varit ledsen. Jag har pratat med henne och sagt att barn i 8 års åldern kan vara lite taskiga. Speciellt pojkar mot flickor då de kanske inte vågar fråga om de får vara med.
Men när hon häromdagen kommer hem och säger att hon är rädd att den där pojken ska slå henne, att hon känner sig mobbad och som att hon inte passar in i klassen, så blir jag fruktansvärt  ledsen.
Och arg.
Ingen 8 åring  ska känna så.
Så jag stegade in i skolan i morse. Hade jag igår sett den pojken hade jag gått fram med orden " hörrödu  snorunge". Men någonstans får man hejda sig. Ett samtal med klassläraren  kändes som ett lite mer bättre alternativ idag.

Frejas klasslärare  är väldigt fin. Jag tycker om henne. Hon hade  tex redan satt in åtgärder efter att Freja pratat med henne själv i veckan. Men det är inte alla som har en sådan lärare. Hur mår alla barn som inte syns?
Hur mår ditt barn i skolan?

Sista veckan i vabruari

Myran har fått medicin för f.krupp  och en annan för öroninflammation. Så det har varit ett par sjuka nätter och oftast känner jag mig mer död än levande så här på eftermiddagarna. Men nu vänder det förhoppningsvis.
Och för att göra det extra jobbigt så gjorde jag ett lamt benpass här hemma för någon dag sedan. Ja. Lamt. Men det gav världens sjukaste träningsvärk. Så sjuk att jag knappt kan gå nerför...

Oftast glömmer jag fast jag kommer ihåg

Ofta glömmer jag. Fast jag kommer ändå ihåg. Och när låten kommer på min spellista så gråter jag alltid som ett barn. Det var länge sen innan idag. Och jag fylls av så mycket smärta i bröstet.
Dels för att hon är vacker. Den finaste blonda lilla tjejen jag mött. Så stark och så full av liv fastän hon inte var större än ett smörpaket.  Och jag är så lycklig över att jag fick träffa henne, hålla henne i handen, smeka  hennes lilla myrfot. Jag är så stolt över att vara just hennes moster. 
Och det smärtar i brösten av att just hennes mamma och pappa finns där ute och känner min smärta hundra gånger om. Tusen gånger om.

Lilla sparv.

Jag älskade dig då
Jag älskar dig nu
Jag älskar dig sen

Det läker fort

Det läker fort. Och jag måste säga att jag är sjukt imponerad över resultatet.  Att folk ens kommer på sådana här saker. Men som jag kan se, så måste jag nog göra en op till då allt tyvärr inte försvann. Jag ska ringa i april igen då allt har "försvunnit" och man kan se "slutresultatet" bättre. Fick förklarat att ådrorna kan vara försvagade på vissa ställen och då kommer inte alt ut då de drar.

 Jag bävar redan nu. Förhoppningsvis  används en annan metod.

Att drabbas av ångest

Klockan är 4.45 när Myran kryper upp i vår säng. Medan vi ligger där och myser så far tankarna till skolan. Vince kom in på samma skolans Freja och jag är ändå faktiskt nöd. Jag har aldrig varit missnöjd med Frejas skolgång än så länge.
Men ångesten for över mig imorse.  Jag kanske ska försöka byta skola till Vince. Men egentligen  vet jag inte varför. Han är egentligen inte redo för skolan, känner jag.  Han är för liten. Ångest över att han kanske inte kommer att ha med sig någon annan från förskolan. Då blir han själv i början.
Usch. Jag vill inte fylla i papperet.

Nu är det söndag

Fredag. Jag överlever hela bilfärden hem. Dubbelvikt av illamående ligger jag sedan hela kvällen. Vince spyr 3 gånger den kvällen. Mitt går tack och lov över under natten.
Under lördagen somnar jag och Myran i sängen. Vi sov 2 timmar. När jag vaknar tittar Simon efter nya bilar. Vi ska tydligen köpa ny. Men mest bara för att Volvon kostar mer än vad den är värd.
Söndag. Alla hjärtans dag. Den firas inte. Det har ni säkert läst i tidningen. Men Freja och Vince gjorde en massa kort och dukade fint till middagen. Under tiden höll jag och Simon på att skruva ihop en säng.
Notis till alla:

KÖP FÖRIFAN ALDRIG IKEAS NYA VÅNINGSSÄNG "TUFFING"!

Det är ett under att han ens pratar med mig efter den där ihopsättningen. Det var det värsta helvetetsbygge jag varit med om. Jag ville nästan slita av mig håret.

Imorrn är det äntligen måndag. Och en ny vecka. Hoppas att den blir bättre.

Fast denna söndag fick ett bra avslut i alla fall. Efter 1.5 veckors odling kunde jag äntligen raka benen. No more mrs. Werwolf!

För att det är en färgglad bild.

Ni anar inte hur skönt det är att ta av sig stödstrumporna och krypa ner under täcket..

Jag kunde inte riktigt förstå

Jag visste ju att jag skulle få ngt litet blåmärke. Men timmarna sedan i torsdags har fått mig på andra tankar.
Idag fick äntligen ta av förbanden, vilket var det första jag gjorde i morse.
Mörbultad är nog ett ganska lamt ord och jag skrattar panikartat i tanken av att doktorn sa att jag kan träna kampsport redan om en vecka. Jag kan ju knappt gå. Inte knappt resa mig från soffan.
Jag ska gå med stödstrumpor i 2 veckor. Och bara det känns som en evighet. Jag har svårt att tro att det känns bra till dess.

Schysst stil

Jag ska gå 2 h längre promenader fördelat under dagen. Jag har varit ute sammanlagt i 1.45h. Och det är fruktansvärt knöligt och jobbigt att klä på sig skor å hela köret varje  gång.
Så nu går jag här i huset. Fram och tillbaka. Jag kan faktiskt nästan se stigen som jag gått upp.
Mina varma tofflor är på eftersom att cirkulationen är dålig och jag fryser om fötterna. Pyjamasbyxor,  självklart rödrutigt, är också på. Och så matchar vi lite snyggt med en rosa tröja. Fint va?

2 saker idag

1. Myran, lilla My. Min skrot. Hon har varit utan blöja idag. Och inte en enda kisspåse fick vi hem. Om vi är stolta? Jajjemen!

2. Op. Fruktansvärt ont gör det just nu, vill jag lova. 2.5 h fick jag ligga medan de använde ngt som liknade en  vinöppnare. De skruvade fast ådror och drog ut. Ja. Jag var vaken. Ja. Det gör ont. Ja. Jag vill nästan hellre dö. Men nu är det äntligen gjort.

Vitt till grått

1 år av brasiliansk jiu jitsu. Jag har sett henne skada sig. Sett henne få nya vänner och 2 stripes på sitt bälte. Jag har sett henne falla under tävlingar och jag såg hennes glädjetårar när hon vann sin första match och fick silvermedaljen.  Hon har gjort mig stolt alla gånger. Men stoltare tillfälle än ikväll är svår att hitta. Freja gick från vitbälte till gråbälte!

Nu är jag ute och cyklar

Ser ni det rosa huset där borta? Snart är jag äntligen framme. Bara lite till... 27 minuter hemifrån och i minusgrader. Min 7 -växlade pärla fryser sönder på 2an så den får jag cykla på hela vägen.
Men efteråt känns det ganska skönt när jag sitter i personalrummet. Det mysigaste av allt är att jag glömt deodoranten hemma. Skön känsla, som sagt.
Det jobbiga är att det blir en hemgång idag också. 27 minuter till av döende känsla. Och rumpont från sadeln ikväll, säkerligen..