Jag skulle ju komma ihåg

Kissa.
Alltid kissa innan tåget. Det skulle jag komma ihåg. Nu sitter jag här på tunnelbanan.
Svettig
Varm
Kissnödig.
Blir ju alltid nödig på tåg.
Varför kissade jag inte innan?!

This is hell

Trädgårdsarbete from hell.
Finns inget som är mer  pina än detta.
Men jag fick äntligen tillfälle att bruka den där förbannade Ullaredskassen.

Att vara där

Ingen kan ha undgått det som hände igår. För mig blev det en stund av panik att vara i det. Att bli evakuerad och utan tips på vart man skulle gå gjorde att jag, och så många andra, stod handfallna. "Gå ut på gatan" sa de, och där stod vi. På gatan. Alldeles i närheten där allt skedde. Och med vetskap av att något kan hända just här nu också.
Poliser, brandmän, helikoptrar  och ambulanser cirkulerade och kom från alla håll. Vi gick och gick men de tycktes komma närmre. 

Vi gick till Karlberg i hopp om att några bussar skulle gå norrut. Ingenting. Några sa att bussen gick från Odenplan så vi rörde oss dit och möttes av bussar som nu togs ur tjänst. Handfallna stod vi där innan jag och en av de gående bestämde oss för att börja gå hemmåt, bortåt. Via Hagaparken hamnade vi i Solna där vi slutligen blev upphämtade av den andres bekant.

För mig var det overkligt. Lite omtumlande.  Och jag kan inte sluta tänka på de tanter, farbröder och föräldrar med barnvagnar som stod utanför centralen och grät. På offren, de drabbade och omgivningen omkring. På Ulvsättras barngrupp som blev strandade utan sina föräldrar. 
Men terrorn viker oss aldrig.