När man längtar hem

Ibland kan jag få så där ont i hjärtat och känna mig ensammast i världen.
I år har jag bott i Sthlm i 10 år. Det är många år ifrån mina syskon. Vi bor så långt ifrån varandra att vi bara ses någon gång/år.

Den jag egentligen har mest kontakt med är min 15 månader äldre bror.
Vi har alltid stått nära varandra och han har genom hela livet varit min bästa vän. Jag kan inte räkna upp alla gånger han stått på min sida, ställt upp för mig och tagit mina smällar. 
Vi pratar flera gånger i veckan och har, sedan vi fått barn, försökt ses mer än en gång/år.

Det är ofta, mest de senaste åren, jag känt att jag vill flytta närmare honom. Varje gång jag åker ner och närmar mig "ingenting" känner jag mig så lugn i kroppen och jag mår så himla bra när jag umgås med min familj där nere.

Nackdelen är väl ändå att det är så långa avstånd där nere. Och hemska förskoleregler.
Och simon skulle väl få tuppjuck efter en  månad. Men ändå,
det skulle vara skönt att flytta hem igen...