Ett knöggligt papper

Freja kommer hem och tar fram ett papper. "Man kommer till skolan och känner sig hel. Men sen gör någon något", säger hon och nycklar ihop papperet. "Och så säger någon förlåt", fortsätter hon och tar upp papperet igen. "Men se. Då är man alldeles knögglig så det är svårt att känna sig hel igen".
Mitt hjärta bara skriker rakt ut. Egentligen  vill jag bara gråta.
Freja hade gett en lapp till sin fröken idag där hon hade skrivit att hon hatar skolan. När vi pratar hemma tar hon fram det där papperet, visar och säger åter igen att det känns som att hon inte passar in.
Allt blev så kristallklart när hon visade mig.  Är det verkligen så hon känner?  Alldeles knögglig?
Hon berättar att det är för att kompisarna är taskiga. Men ändå har hon dem hon leker med.  Man minns ju själv hur det kunde vara. Hela skolgången hade man nästan  alltid någon dispyt  med någon.  Är det bara något som kommer gå över?
En del av mig vill bara försöka byta skola. Eller ta hem henne för hemundervisning.