Ingen kan ha undgått det som hände igår. För mig blev det en stund av panik att vara i det. Att bli evakuerad och utan tips på vart man skulle gå gjorde att jag, och så många andra, stod handfallna. "Gå ut på gatan" sa de, och där stod vi. På gatan. Alldeles i närheten där allt skedde. Och med vetskap av att något kan hända just här nu också.
Poliser, brandmän, helikoptrar och ambulanser cirkulerade och kom från alla håll. Vi gick och gick men de tycktes komma närmre.
Vi gick till Karlberg i hopp om att några bussar skulle gå norrut. Ingenting. Några sa att bussen gick från Odenplan så vi rörde oss dit och möttes av bussar som nu togs ur tjänst. Handfallna stod vi där innan jag och en av de gående bestämde oss för att börja gå hemmåt, bortåt. Via Hagaparken hamnade vi i Solna där vi slutligen blev upphämtade av den andres bekant.
För mig var det overkligt. Lite omtumlande. Och jag kan inte sluta tänka på de tanter, farbröder och föräldrar med barnvagnar som stod utanför centralen och grät. På offren, de drabbade och omgivningen omkring. På Ulvsättras barngrupp som blev strandade utan sina föräldrar.
Men terrorn viker oss aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar