Klockan är 22.37 och jag har precis lagt mig. Strax hör jag trippande små steg i hallen och det jag väntat på är dags. Nu kommer hon. Den där vackra flickan som är en del av något stort. Den där underbara varelsen som får mitt hjärta att gråta av lycka.
Och så klättrar hon upp. Det blir tyst en stund och jag tror hon somnat.
Men så hör jag hennes suck.
-vet du mamma? viskar hon.
- mh, nä, viskar jag tillbaka.
Hon är tyst en stund och tar mig i handen.
- jag saknar dig.
Då ville jag aldrig någonsin mer jobba. Och så låg vi och höll om varandra.
Hon och jag.
Det är så VACKERT!
SvaraRadera