Den kommande trebarnschocken

När jag först såg ett plus på den där stickan hemma i svärmors badrum i april, kom trebarnschocken.
Vad fanken händer? Ska vi ha en till? Jag har ju bara två händer! Vart ska den få plats? Har vi tid? Kärlek?
Shit, vi som gjorde oss av med nästan alla babygrejer när vi flyttade...

Nu är det 10 veckor kvar till beräknad förlossning och en ny vända börjar. Inte för att vi snart är 5 utan för att det här snart är slut. På riktigt.
10 veckor. 
Panik.

Vi kan fortfarande inte fatta att det ligger en Mini här inne. Men snart kommer den riktiga trebarnschocken. Eller hoppar man över den precis som med tvåbarnschocken?
Vince bara gled med. Jag hoppas att Mini också gör det. Att alla rutiner funkar finfint. Att alla nätter ger alla lika mycket sömn (helst minst 22-06). Att jag inte blir skåpalkis eller har en plunta instoppad i byxfickan som jag smygsmuttar när jag småspringer till affären med ungar i varje armveck, samtidigt som vagnen tungt dras i snöstormarna...
Men och andra sidan så sitter jag här i mjukisbyxor, chipssmulor på magen och tänker Äh va fan. Kvinnor har ju klarat det här i alla tider så varför ska inte jag kunna lyckas? Jag är ju superkvinna, precis som du.