Äh fy.
Jag var med ca 30 min och hon brydde sig inte om mig ett dugg. Hon kom inte ens för att leta efter mig när jag satt där på stolen i ett helt annat rum. De tog på sig skorna och pedagogerna tyckte att jag skulle gå. Då började hon att skrika och kasta sig bakåt. Fy vad ont det gjorde.
Jag gick in i personalrummet och tyckte mig höra hennes skrik ända in.
Men så tog de 3 minuter och jag hörde lite gny och snyft i korridoren. Jag tror de gick för att hämta någonting. Kanske hennes snuttefilt. Jag ville så gärna öppna lite och glutta ut. För har man spenderat varje dag med henne sedan 16 december 2013 så är det lite svårt att släppa taget.
Det tog ytterligare någon minut. Då hörde jag fotsteg igen. Jag känner så väl igen pedagog Hannas gång.
Och så hör jag lite svagt : "E de?"
Och du slår mammahjärtat extra kärleksslag. Hon är glad.
Snart kommer en annan pedagog in och säger att jag kan åka hem. Då smyger jag ut till bilen och jag ser hur min lilla skrot jagar fjärilar.
Nu åker jag hem och gråter en skvätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar