Skroten lämnades till frukost imorse.
Och återigen grät hon när jag gick.
Ni anar inte hur jag längtar till den dagen då hon är glad när jag går och när jag kommer. Igår var hon jätteledsen när jag kom. Hur mycket gråter hon på dagarna egentligen?
Och det känns fruktansvärt tungt i hjärtat när jag är ensam hemma. Jag är nog aldrig mer stressad än då. Stressad, förtvivlad och med känslan av att jag är världens elakaste, sämsta mamman i världen.
onsdag 12 augusti 2015
Ni anar inte hur jag längtar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Usch vet hur de känns! Elias hade sån period innan sommarlovet å den ångesten man som mamma har när man faktiskt e hemma å likaväl kunde haft honom hemma! Tur de går över så kämpa på
SvaraRadera