I eftermiddags kom det. Det där samtalet som jag absolut inte ville ha. Från neo i Uppsala. De bad mig komma på en gång och 50 minuter senare rusar jag in.
Och de följande timmarna är något som jag inte önskar en enda människa. Ingen ska få hålla sitt döende barn. Ingen ska få se sitt barn somna in på bröstet. Ingen ska få känna värmen bli kall.
Hjälplös. Så kände jag mig. Svag och hjälplös. Och så känner jag fortfarande. Snyftade och gråtande svag ner i kudden..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar