Lilla sparv

Det har varit fruktansvärda 24 timmar.  Inatt kunde jag inte sova en blund. Varenda ögonblick från gårdagen spelades upp mitt huvud.

Idag klockan 9.30 satt jag i den lila soffan.
"Nu ska jag vara stark", tänkte jag. För deras skull.
Men så låg hon där. Lilla Elvine. Med sparkdräkt och nerbäddad i vagga. Och prästens fina ord blev ett blurr i huvudet.
Vi grät allihop. Och jag kände mig inte ett dugg stark. Bara liten, svag och hjälplös. Jag ville ju stärka dem.

Lilla sparv. Det finns hundratusende stjärnor och du är den vackraste av dem.

Och så höll jag henne. Så kall och så mjuk. Den där lilla kroppen i min famn. Uppkrupen i soffan. Jag ville aldrig släppa henne och jag ville vrida tillbaka tiden så mycket. Elina och Niclas skulle aldrig fått uppleva detta. Elvine skulle visa sin kämparglöd hela livet. Hon skulle  få uppleva med-och motgångar. Hon skulle få sitt hjärta krossat och lagat flera gånger om och hon skulle få göra det hon alltid drömt om.

Älskade Elvine.
Så liten, men du fattas oss.

Jag älskar dig så oerhört mycket och jag är glad att du valde just oss. Du har för alltid satt djupa spår i mitt hjärta och minnet av dig kommer aldrig att blekna. Du kommer alltid att vara min systerdotter och jag kommer alltid att tänka på dig.
Jag älskar dig.