fasad

Det gick så fort med farmor. Hon mådde bra.
Men så åkte hon in för urinvägsinflammation, fick åka hem samma dag. På natten åkte hon in igen och läkarna sa att hon inte skulle klara sig. Mamma ringde mig vid 11 på lördagen. Klockan 3 ringde pappa och sa att hon hade gått bort vid 1-tiden.
Det har forfarande inte gått in i mig.
Jag vill gråta, men jag biter ihop.
Jag är som min pappa.

Jag vill inte att människor ska se mig ledsen, att de ska se hur sårbar jag är.
Inte ens Simon får se mig gråta nu.

Löjligt.
Det är ju den naturligaste saken i världen -
att vara ledsen när någon nära gått bort.

Jag träffade henne senast i februari. Jag stannade 2 dagar extra för att fira hennes födelsedag och det är jag så otroligt glad över. Och jag är så himla glad över att hon hann få se hur mycket Freja vuxit sedan sist och att hon fick hålla Vince i sin famn. Jag såg att hon tyckte om det
och mitt hjärta brast när hon grät av lycka.
Min farmor har aldrig visat känslor under vår uppväxt.

Det kanske är dags att jag släpper fasaden och gråter, jag också...