Vince och förskolan

Virre gillar inte förskolan. Han är bara ledsen. Inatt vaknade han 23.30 och skrek så jag tog upp honom. Då höll han krampaktigt om mig och ville inte ligga i sin säng. För första gången sedan han var tre månader har han velat sova bredvid oss och det var mysigt. Men det gjorde så jäkla ont i mitt hjärta. Där låg han inatt, och höll om mig, låg vaken i 2 timmar och jag kunde inte heller sova en blund.
Där låg han, med säkert lika stor seperationsångest som jag och jag ville aldrig att morgonen kom igen.
Men det gör den. Vince har sovit 4 timmar och det är dags att lämna på förskolan.
Han är ledsen och supertrött hela förmiddagen i stort sett och Simon säger hej då. Klockan tre hämtas han och Simon säger att vince var en helt annan pojke en den som varit där tidigare. Han ler lite och går sin väg istället för att gråta och springa till famnen.
Det är så skönt att höra.
Kanske börjar han att tycka det är lite roligt ändå, och mitt hjärta läker en smula.
Men bara lite, lite..