Jag var gravid med Freja i 6e månaden när jag fick veta att mitt brorsbarn inte skulle kunna leva utanför magen. Nilas föddes fram någon vecka senare och det var då jag först hörde " Gud tar ett liv och ger ett annat".
Nu är ju inte jag så speciellt troende, men det fastnade liksom någonstans i huvudet ändå.
2010 ligger jag och ska natta Freja. Vi pratar om Loppan i magen och klappar den 6 månaders gamla kulan när min mamma ringer. Min farbror har gått bort i en hemsk olycka. Jag har aldrig gråtit så förtvivlat i hela mitt liv. Det var första gången jag fick känna hur riktig smärta kändes och det tog mig flera veckor att kunna somna utan gråt.
Gud ger ett liv och han tar.
2011 gick farmor bort strax efter att hennes barnbarnsbarn kom till världen. Jag har aldrig haft så ont i kroppen splittrad i själen i hela mitt liv. Farmor var min bästa vän. Nu fanns hon inte mer. Hur tar man sig vidare? Hur överlever man? Jag kan fortfarande gråta mig till sömns. Jag har aldrig någonsin saknat en människa så här.
Gud ger ett liv och han tar.
Jag sitter i soffan. Mini rör sig lite lätt. Jag är gravid i 6 månaden och har precis fått höra att Simons morfar har elakartad cancer. Imorgon ska han röntga lungorna och är det cancer även där så finns det inget att göra. Finns det inte så ska han opereras för att få mer tid.
Gud ger och tar. Men förhoppningsvis inte denna gång.
Jag vill inte ha kniven mot hjärtat fler gånger..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar