Måndagen 16 december

Det råder bestickbrist i Sverige tydligen. Det fick jag bittert höra på IKEA den söndagen då allt började.  ”Skedar. Jag måste ju ha skedar!” var allt jag kunde tänka på medan jag åkte vidare till Bauhaus för att köpa en ny julgransfot.

På eftermiddagen när jag kommit hem går en liten del av slemproppen. Självklart blir jag alldeles till mig, men eftersom att Mini är beräknad om 8 dagar så tänker jag att det kommer starta först om ett par dagar.

Senare på kvällen börjar jag få lite ryggont. Men bara så svagt att jag tror att jag inbillar mig och givetvis beror det på att jag flyttade omkring en massa flyttlådor tidigare.  Jag menar, vi ska ju inte ha bebis ännu.

Strax efter klockan 23 somnar jag, men innan jag faller djupt så knäpper det till i magen och jag flyger upp ur sängen. Då kommer första svaga värken och jag står en stund och funderar på om det bara var en förvärk. Några minuter senare kommer en till och jag tänker ”Visst fanken. Det är så här det känns.” Jag tar mig igenom ett par värkar till innan jag ringer till förlossningen och ljuger ihop något i stil med ”det gör superont”. De tycker att jag ska försöka vara hemma en stund till eftersom att värkarna precis har börjat.  Med en suck lägger jag på luren, men kort därefter kommer intensiva värkar med ca 3 minuters mellanrum. Jag ringer svärmor och Hasse och i väntan på att de ska komma ner upplever jag de längsta minutrarna på länge.

01.23 blir jag inskriven på KS och är öppen 4 cm. 4 cm! ”Det måste ju ändå vara mer än 6 cm så ont som det gör.” Men nej. 4 cm.  Jag får ligga med CTG innan jag får ett förlossningsrum och lustgas. Jag har tydligen tur, säger de, för jag är den enda som är inne för att föda barn.

Efter en stund ber jag Simon att höja lustgasen ett snäpp. När barnmorskan kommer in säger hon att det är bra att vi reglerar styrkan själva, men att vi kanske ska öka istället för att sänka nästa gång. Jag och Simon blir alldeles fnissig och tänker på när Vince föddes. Då reglerade vi också, men sa inget till barnmorskan. Vince föddes med andra ord utan smärtlindring i princip.

03.50 ber jag dem ta hål på fosterhinnan. Vid det här laget har jag värk på värk och måste andas lustgas hela tiden. ”Det kommer bli mer intensivt och göra mer ont då” säger barnmorskan och jag tror nästan att hon skojar. ”Göra mer ont? Ta hål på hinnorna för fanken” vill jag skrika, men barnmorskan tar hål innan jag hunnit andas klart gasen. Värkarna etableras ut och kommer inte lika tätt.

30 minuter senare kommer första krystvärken, men egentligen vill jag bara sova. Barnmorskan säger att de kan se en skymt av Mini och då känner jag att det verkligen snart är över. Mini kommer inte om en vecka, hen kommer nu.

Någon minut senare, klockan 04.34 ligger hon på min mage.
En mini lillasyster.
En My.
Vår lilla  My. 3675 g och 50 cm.
En tiopoängare redan från början.