tisdag 31 december 2013

Mitt 2013

2013 har nog varit det mest omtumlande året i mitt liv. Det startade fint i januari med vårt första hus. Å, vad vi såg fram emot att flytta in i mars. Februari flöt förbi och vi flyttade in. Vi möttes av ett ostädat hem som tog flera dagar att få rent. Lagom på Simons födelsedag upptäcker vi en vattenskada i klädkammaren. Det visar sig att skadan börjat uppe på taket och vatten sedan runnit genom hela taket, i väggen och ner i golvet. Vi fick byta ut hela yttertaket, lägga ny isolering och göra om två badrum, en kostnad som vi får betala själva.
Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. Aldrig känt mig mer sårad och bortkommen.
Men vi har så fina människor i våra liv och fina nya grannar som stöttat och hjälpt till.
Utan er skulle jag ha gått sönder ännu mer.

Vi bodde under den tiden hos min fina svärmor och Hasse. (Jag älskar er. Tack så mycket för allt ni gjort under året.) Det var även då jag fick ett plus på graviditetstickan. Med skräck och förtjusning skyndade jag mig till huset för att berätta för Simon.
Har vi verkligen tid för en bebis nu när vi har fullt upp med huset? Råd? Plats?. Det var sånt som flög runt i huvudet den första tiden.

Mamma och pappa separerade i maj. Det fick jag veta av pappa när han och jag åkte på resan till Prag. Det gjorde så ont i själ och hjärta av att se pappa gråta. Min pappa, min hjälte. Plötsligt var han lika liten som jag.
Mamma och jag har inte så bra kontakt länge. Inte för att de har gått skilda vägar, det var inte så oväntat, utan för att hon har gjort som hon gör efter det. Och jag kan inte påstå att jag saknar henne. Det låter kanske hårt, men så känns det. Det kanske ändrar sig med tiden. Hon är ju trots allt min mamma.

Hela hösten präglades av skratt med fina vänner och familj och så kom december.
Dagarna sniglade fram och 15 december kunde jag äntligen ringa hit min svärmor som var med på Minis förlossning. Hon kom äntligen, vår lilla My. Så vacker och perfekt.
Det smärtar när jag tänker på att hon kanske inte hade funnits. Så oplanerad, men ack så välkommen.

Och Simon. Jag älskar dig.
Du gör mig till en bättre människa och jag är så otroligt tacksam över att ha dig i mitt liv.
Du är en helt underbar pappa till våra barn  och jag hoppas innerligt att du förstår hur mycket jag uppskattar dig.
Tack för att du gör frukost till mig varje morgon och för att du stöttar mig i mina plötsliga impulsiva ideér.

Och kolla här. Det bästa av 2013 i en enda bild.
Utan er skulle jag vara ingenting.

1 kommentar:

  1. Jösses vad fint och vackert skrivet...
    Du är en fin människa:-)
    Kram

    SvaraRadera