Vi hade flyttat och jag gick min första skoldag i klass 4. När jag sitter och kissar låser en av pojkarna upp toalettdörren. jag ilsknar till och därefter vågar de inte göra något mer.
Jag har alltid varit omtyckt i skolan, men just sådana händelser sitter ändå kvar.
En skolgång ska vara rolig och man ska känna sig trygg med att gå till skolan.
I ett par dagar har min dotter kommit hem från skolan och varit ledsen. Jag har pratat med henne och sagt att barn i 8 års åldern kan vara lite taskiga. Speciellt pojkar mot flickor då de kanske inte vågar fråga om de får vara med.
Men när hon häromdagen kommer hem och säger att hon är rädd att den där pojken ska slå henne, att hon känner sig mobbad och som att hon inte passar in i klassen, så blir jag fruktansvärt ledsen.
Och arg.
Ingen 8 åring ska känna så.
Så jag stegade in i skolan i morse. Hade jag igår sett den pojken hade jag gått fram med orden " hörrödu snorunge". Men någonstans får man hejda sig. Ett samtal med klassläraren kändes som ett lite mer bättre alternativ idag.
Frejas klasslärare är väldigt fin. Jag tycker om henne. Hon hade tex redan satt in åtgärder efter att Freja pratat med henne själv i veckan. Men det är inte alla som har en sådan lärare. Hur mår alla barn som inte syns?
Hur mår ditt barn i skolan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar